mitt liv som barn
som liten var jag den här lilla oskyldiga tjejen. jag var hela tiden med min granne, felix hette han. Vi var bästavänner, vi var som syskon. Det är helt otroligt att än idag har vi en sån otroligt bra kontakt. mitt andrahem var just då Sommarhemmet, varjedag var jag där. Spelade fotboll med alla killarna, jag var inte ett dugg rädd. Min idol var "puss ida" (ida larsson) Vi var så lika varandra så det inte var sant.
Jag gråter varje gång jag ser filmen om när jag var liten med mina små syskon. Jag minns så väl dom mornarna robin och rasmus dansar i sängen. Dom dagarna robin och rasmus alltid lekte med mig. Eller varje morgon man vaknade upp hos farmor och farfar i deras stora säng, farfar kom in krypandes på knä med ett täcke över huvudet och lekte spöke. Drog undan täcket , och varje gång vart man lika rädd. Den där känslan när man ramlar på grus och får ett sår på knät. Man gråter och allt är över.
På det sättet som jag knöt min pappa runt lill fingret, på det sättet jag aldrig släpper taget om honom. Han är min bästavän och kommer alltid att vara.
Min mamma ska vi inte ens prata om. Hon var/är alltid där för mig. Jag var hennes lilla ängel, hennes ögonsten som hon själv sa.
Alla gånger jag skrikit FAFA istället för farfar.
Man ser den gröna saftkannan vi hade med oss på alla våra utflykter vi gjorde med farfar och farmors minibuss. Den som fortf. står i skåpet där nere som ett minne. Att varje dag robin gick i skolan och jag och rasmus fortf. var små och farmor tog hand om oss när farfar var ute och körde tankbil. Rasmus lekte med något och jag bara tog det ifrån honom. Det gjorde honom ingenting , han hittade något nytt och hade lika roligt ändå. Att rasmus skämde bort mig det vet han om, och att robin gjorde det samma det är helt sant det också.
Min stil hade jag redan då, jag hade min oranga champion keps på mig varje dag till skolan. Mormor och morfar tyckte det var bra när dom hämtade mig på dagis. Dom såg mig alltid direkt.
Mitt pokemon ställ vi köpte på en ö. Det jag promt skulle sova i varjenatt.
Att alla dom här tårarna kom när jag såg på filmen, jag vill säga att dom försvann inte när jag skrev det här. Det ska ni veta.
att jag kom ihåg så mycket trodde jag inte. men nu vet jag verkligen.
det här glömmer jag aldrig
DON'T TELL ME IT'S NOT WORTH DYING FOR.
Jag gråter varje gång jag ser filmen om när jag var liten med mina små syskon. Jag minns så väl dom mornarna robin och rasmus dansar i sängen. Dom dagarna robin och rasmus alltid lekte med mig. Eller varje morgon man vaknade upp hos farmor och farfar i deras stora säng, farfar kom in krypandes på knä med ett täcke över huvudet och lekte spöke. Drog undan täcket , och varje gång vart man lika rädd. Den där känslan när man ramlar på grus och får ett sår på knät. Man gråter och allt är över.
På det sättet som jag knöt min pappa runt lill fingret, på det sättet jag aldrig släpper taget om honom. Han är min bästavän och kommer alltid att vara.
Min mamma ska vi inte ens prata om. Hon var/är alltid där för mig. Jag var hennes lilla ängel, hennes ögonsten som hon själv sa.
Alla gånger jag skrikit FAFA istället för farfar.
Man ser den gröna saftkannan vi hade med oss på alla våra utflykter vi gjorde med farfar och farmors minibuss. Den som fortf. står i skåpet där nere som ett minne. Att varje dag robin gick i skolan och jag och rasmus fortf. var små och farmor tog hand om oss när farfar var ute och körde tankbil. Rasmus lekte med något och jag bara tog det ifrån honom. Det gjorde honom ingenting , han hittade något nytt och hade lika roligt ändå. Att rasmus skämde bort mig det vet han om, och att robin gjorde det samma det är helt sant det också.
Min stil hade jag redan då, jag hade min oranga champion keps på mig varje dag till skolan. Mormor och morfar tyckte det var bra när dom hämtade mig på dagis. Dom såg mig alltid direkt.
Mitt pokemon ställ vi köpte på en ö. Det jag promt skulle sova i varjenatt.
Att alla dom här tårarna kom när jag såg på filmen, jag vill säga att dom försvann inte när jag skrev det här. Det ska ni veta.
att jag kom ihåg så mycket trodde jag inte. men nu vet jag verkligen.
det här glömmer jag aldrig
DON'T TELL ME IT'S NOT WORTH DYING FOR.
Kommentarer
Trackback
